Han har Arlövsandan att tacka för sina framgångar – där handlade mycket om att kämpa hårt och visa att man var bäst för att bli sedd. Det menar fotbollsproffset Pontus Jansson som på en knackig linje från Italien berättar om uppväxten, familjen och sin väg till toppen – först ut i Burlövs Nyheters serie om kända profiler från Burlöv.
– Det var den kulturen vi hade där i Arlöv och det var där det började för mig. Allting var en tävling. Man skulle vara bäst på allt oavsett om det gällde fotboll eller matte, säger Pontus Jansson som trots att han var enda barnet rycktes med av kompisarna som inte sällan kom från stora familjer och betydligt tuffare uppväxtförhållanden. Något som inte bara utvecklade hans fenomenala fotbollstalang, utan även gav honom toppbetyg på köpet.
– Många hade tuffa miljöer hemma i stora familjer där de fick kämpa för att bli sedda. Så var det inte för mig. Jag var ensambarn och mina föräldrar var alltid med. Men den här inställningen om att vara bäst gick igen i allt för mig. Och jag gick också ut med höga betyg i alla ämnen trots att det var tufft att hinna med allt på slutet när jag gick upp för att träna varje morgon med MFF innan skolan började.
Och Arlövsandan gjorde även att Pontus Jansson kände sig väldigt hemma när han som 14-åring kom till MFF från första början.
– Det var exakt samma miljö där som på Lillevångskolan där jag gick. De flesta andra spelarna hade utländsk bakgrund och det handlade om att visa att man var bäst där också. Alltid. Precis som det gjorde i Arlöv. Och samma sak gällde i Skånelaget.
Och det gamla kompisgänget från Arlöv som sporrade och peppade Pontus Jansson till framgången har fortfarande stor betydelse för honom, berättar han. Även om han inte har möjlighet att komma hem och hälsa på så ofta har de alla regelbunden kontakt och flera av Arlövsvännerna har redan hunnit kommit över till Itailen och hälsat på efter att Pontus Jansson flyttade till Torino i slutet av sommaren.
– Jag har dem att tacka för mycket. Vi var en fyra-fem killar i klassen som alltid hängde ihop och gör det så mycket vi kan fortfarande.
I början bodde Pontus Janssons föräldrar på Grönvägen i Arlöv i ett av de många höghusen som syns från motorvägen. Men innan han föddes flyttade familjen till ett radhus i Rinnebäck där man bodde i ungefär 25 år innan flyttlasset gick vidare till Åkarp. Då var Pontus Jansson 17 år.
– Men det gjorde ingen skillnad för mig. Jag hade allt mitt i Arlöv. Så är det lite med Åkarp och Arlöv, det är på sätt och vis två skilda världar. Men det var aldrig så att vi bråkade med någon från Åkarp. Vi spelade ofta fotboll ihop. Men jag tror att det har blivit en ännu mer tydlig skiljelinje mellan Arlöv och Åkarp sedan min tid.
Vad kan man göra åt det?
– Det vet jag inte. Det känns som en sak som politikerna måste ta tag i. Jag vill helst inte ha åsikter om sånt som har med politik att göra.
Skulle du kunna tänka dig att flytta tillbaka till Arlöv eller Åkarp i framtiden?
– Det kommer alltid att vara mitt hem med alla minnen och vänner, men nu bor jag i Italien. Jag tänker spela så länge kroppen orkar och sedan siktar jag på att bli tränare eller något liknande. Det är svårt att säga vad jag kommer att bosätta mig framöver.
Men helt har inte Pontus Jansson släppt fotbollen i Arlöv. Ungdomslaget med pojkar födda -02 som han tränade fram till Italienflytten har han fortfarande koll på via resultattabeller, berättar han.
– Det är jäkligt kul att följa dem. De är 12-13 år nu och jag har tränat dem sedan de var sju år. Jag tjatade länge om att de behövde ha en bra konstgräsplan i Arlöv och nu har det fått en. Det är jag glad för.
Det är svårt att komma iväg hem och hälsa på nu när karriären går spikrakt uppåt utomlands, berättar Pontus Jansson. Hittills har han bara hunnit med att åka hem till föräldrar och syskon två gånger sedan flytten och det är stressigt att hinna med att träffa både släkt och vänner under de tillfällena.
– Nästa gång jag åker till Åkarp blir vid jul, säger han.
Pontus Jansson när han spelade i ungdomslandslaget som 16-åring.